Välkommen!!!  
  
 
 
 
 

 
 
Mont Blanc 2005
 

Mount Blanc 2005

Den 4 juli 2005 for jag och Krister iväg till Chamonix för att bestiga Mount Blanc-4807möh.

Äntligen framme på Campingen där vi bestämde oss för att tälta dom första dagarna.

När vi hade kommit fram till Geneve efter en dryg natt i både buss och flyg så kom vi fram till en informationsdisk där dom hade bussar till Chamonix för 36 €. Fast den enda nackdelen var den att DEN GICK FÖRST EFTER 6 timmar. När vi väl hade fattat det så var det bara att sätta sig ner på flygplatsen för en öl och låta timmarna gå. Efter bara en halvtimme senare så kom det en liten herre som hade ett erbjudande att köra oss till Chamonix för ´bara´40 € per person. Vi funderade ett tag och tillsammans med två andra klättrare från Sverige ( Johan och Ulf ) som även dom hade fått samma erbjudande för att ta det.

När vi väl hade packat och stuvat in all utrustning i bilen så for vi iväg mot Chamonix. Efter att vi hade åkt en liten bit så började vi alla på och fundera om vi någonsin skulle komma fram helskinnade. Han körde på smala vägar i 160-170 km/h och pratade i mobilen samtidigt så att dom flesta vart lite skraj. Men jag sa bara lite skämtsamt att det va ju också ett sätt att starta sitt äventyr på.

 

DAG 1

Vänstra bilden. Vänster ULF Bergman mitten Johan Skiöld höger jag Andreas Almberg

Högra bilden. Vänster Johan Skiöld mitten ULF Bergman höger Krister Selander.

Efter att ha gått runt lite grand och kollat in Chamonix så var vi på Club Alpine Francise som är ett informations ställe och klättermecka i Chamonix. Vi hörde oss för vilka leder som var bäst och vilka vi skulle akta oss för innan vi skulle iväg.

Första försöket

Det första försöket skulle vi egentligen ha som en acklimatiseringsdag för att anpassa den tunna luften som är där. Vi tog kabinliften upp via Acuidi du Midi som tog oss ca 3400 meter upp. Sen skulle vi vandra och känna oss för, och om allt skulle gå bra så skulle vi även ge oss på toppen med en övernattning i tält.

Denna utsikt möttes vi utav när vi hade kommit upp med kabinbanan. Underbart väder och endast 15 minusgrader. Jag hade lite lätt höjdsjuka efter färden eftersom det gick så pass fort att färdas 2 kilometer upp. Krister hade inga som helst problem på vägen med kabinbanan men skulle få drabbas senare av höjdsjuka han med.

Ja så här såg det ut till början. En aning pirrigt i kroppen måste jag medge. Det gällde att hålla koll på fötterna så att man inte skulle ramla åt vänster för det va lite fritt fall i si så där 2800 meter.

En bit på väg. Allt kändes bra och höjdsjukan började släppa för min del. Krister därimot hade fått motsatt effekt och började klaga på lite lätt tryckande huvudvärk mot pannan. Solen visade sitt bästa humör och hittills så var allt frid och fröjd.

Krister och jag bestämde oss för att ta en liten vätskepaus och koka lite nudlar. Och här gör ju jag min största blunder. Jag tar av mig glasögonen och man blir ju snöblind på en gång. Det gjorde ordentligt ont i ögonen kan man lungt säga det tog ett par minuter innan man fick tillbaka synen.

Johan Skiöld och Ulf Bergman som vi campade och åkte med från flygplatsen mötte upp oss under fikapausen och ville fortsätta mot Tacul vilket vi tyckte både jag och Krister att vi skulle göra så vi gick vidare efter en kvart tjugo minuter.

Vänstra bilden i gult är jag Andreas Almberg. Mitten Ulf Bergman. Höger Johan Skiöld.

Högra bilden Krister Selander.

Nu var vi framme vid Tacul och befann oss på höjden 4426 meter enligt gps:en och 4415 enligt min höjdmätare på klockan så högt hade vi kommit. Här så börjar mitt mardröms senario. Mitt vätskesystem hade krånglat och jag undersöker varför som ni ser här på bilden. 45 minuter innan så hade jag sjunkit igenom snön och varit lite väl häftig med isyxan för att ta mig upp och skurit sönder vattenlinan till systemet så det va 3 liter vatten i ryggsäcken och jag hade inget vatten längre.

Kristers huvudvärk var borta och även min så det vart lite bättre ju högre upp vi kom. Ulf och Johan hade bara haft lite lätt huvudvärk under dagen och var knappt bekymmrade.

Dimman kommer

Det började blåsa uppe på toppen av Mount Blanc som vi nu såg klart och tydligt. Tät dimma började ta form vid toppen så nu kom ju frågan om vi skulle fortsätta eller om vi skulle vända. Vi stannade för att avvakta läget i 20 minuter för att se om det skulle släppa och klarna men det gjorde det inte.

Det var en del som slog upp sitt tält för att sova och fortsätta nästa dag. Vi vart lite skeptiska till det eftersom det var rätt så stor lavinrisk vid just det området så vi beslutade oss för att vända. Berget finns kvar säger vi alla och vände fast det tog emot.

Så här pigg var jag när man äntligen kom fram till kabinbanan igen. Vattnet hade verkligen behövts och till slut så fick jag knapra snö eftersom Kristers vatten tog slut även den på vägen. De sista 300 metrarna var de som vart dem längsta i mitt liv, och jag har aldrig tidigare varit så slut i hela mitt liv. Hade det inte varit för Kristers stora mun och jävlar anamma så vete fan om man hade hunnit till sista kabinbanan som gick 16.00 men vi hann med 16 minuters marginal.

Det fanns några japaner och kineser där och kollade på när jag kom och jag fick stora applåder men ja var för slut för att ta åt mig nån ära. En japan kom fram och skulle till och ge mig en kram men backade för att hon trodde att jag skulle spy utav utmattningen.

 

Vilodagar

Efter att ha varit upp på acklimatirsering så behövde vi vila upp oss några dagar. Det va rejält skitväder så vi var alla glada över att vi hade tagit rätt beslut och vänt för det hade inte varit nå roligt att ha varit där uppe i storm och blåst som vi såg att det var.

Det va ett rejält skitväder med regn och mulet väder i två dagar men vi behövde ju vila oss och vi gjorde stan i Chamonix istället för att klättra.

 

När det hade gått två dagar så tyckte vi att snart är det dags för försök nummer två. Krister tyckte att vi skulle gå in i kyrkan och be om bättre väder och tur inför nästa försök. Inte för att nån av oss är så värst religös men på nåt konstigt sätt så tyckte vi att det kan ju inte skada med lite hjälp från ovan.

Andra försöket

 Skam den som ger sig i första försöket tyckte vi och beslutade oss för att ge oss på en ny led upp för toppen.   Den här gången skulle det bli normal-leden via Les Houch till Gutterhytt för tältning för att sen senare på natten börja klättra mot toppen och hinna ner igen innan det blev mörkt.

Så här såg tåg eller rälsvagnen ut som tog oss upp till 1848 möh. Den gick i ca 8 km/h bara men lät som en gammal relik från andra världskriget och jag va faktiskt rädd att den skulle lossna från kuggarna som det lät när vi åkte upp. Johan, Ulf och Krister tyckte jag såg rolig ut och man kan ju säga att jag stog för underhållningen på väg upp.

Så här såg det ut när vi började vår färd mot toppen. Det var mycket rullgrus och sten och det vart jobbigt att bestiga när man hela tiden behövde hålla reda på fötterna så man inte trampade på nån lös sten.

Johan Skiöld och Ulf Bergman var i så pass gott skick att dom nästan tog täten direkt och var långt förre oss efter bara en kort stund.

VILOPAUSE

Krister och jag stannade och fikade vid en hydda och byta lite kläder som hade blivit blöta eftersom det hade börjat regna strax efter vi hade börjat. Johan och Ulf fortsatte i rask takt till Gutterhytt som var målet för tältövernattningen.

Efter att vi hade vilat ut och fikat ordentligt så gick även jag och Krister vidare men det var inge vidare väder, både regn och lätt storm fick vi tampas med på vägen upp för den värsta stigningen.

VÄDRET SPÖKAR

Det började blåsa upp till rejäl storm och både jag och Krister hade varit nära att blåsa ner från berget mer än en gång och vi besluta oss för att stanna för att ta oss en funderare. Det blåste så pass mycket att snön kändes som pistolskott mot ansiktet och både jag och Krister sa nästan samtidigt att BERGET FINNS KVAR och vi beslutade oss för att vända en än gång. Jag pekar lite lätt argt mot toppen och säger att vi kommer tillbaka sen vänder vi.

VÄGEN NER

Vi försökte att kontakta Johan Skiöld och Ulf Bergman via telefon men det fanns ingen täckning för att meddela över att vi vänder. Vi visste att dom hade kommit så pass långt upp så att dom borde befinna sig i lä så vi kände att det inte va nån fara för dom.

Krister började klaga över illamående och kände sig orkeslös. Själv så kände jag mig bara allmänt trött och less över att behövs vänt yttligare än gång trots att jag visste att det va rätt beslut.

 

Krister stack iväg själv när det var bara 1200 meter kvar till rälståget och jag sa åt honom att jag kommer jag också så vi gick själv. Terrängen var så pass bra på slutet ner att den påminde om lättare fjällvandring så det var ingen fara för nån av oss. Vi hade ju walkie talkie med oss och höll kontakten på det sättet så vi hade kontakt hela vägen ner.

Så här pigg såg Krister Selander ut när vi hade kommit ner till rälståget igen ( och ja han lever faktiskt ).

Jag kom bara 20 minuter senare än Krister men jag var inte så jättetrött ändå. Benen var rejält seg på mig eftersom jag hade den tyngsta ryggsäcken med tält och all utrustning men i övrigt så va jag rätt så fräsch.

 

JOHAN OCH ULF HÖR AV SIG. 

Nästan direkt när vi kommit fram till campingen så ringde Ulf och Johan till oss och frågade om hur det hade gått för oss. Vi sa att vi vart tvungen att vända igen pga stormen och allt regn. Dom hade förstått att vi hade vänt och själv så hade dom kommit fram till Gutterhytt men det blåste som bara den sa dom. Men dom hade lyckats få upp värmen i tältet och sa att blir det inget bättre väder så vänder vi också imorgon. Vi sa att det va bara ringa oss om nåt skulle hända och önskade dom lycka till.

Kvällsmat i tältet. På menyn var det pasta med ost och skinka och 3 vitlöksklyftor samt ´tältets´vin. Man vart lite hungrig och så när man hade kommit tillbaks till campingen igen för att slå sig till ro för att turista dom dagar vi hade kvar innan det var dags att fara hem till Sverige igen.

Så här såg det ut på kvällen. Och jag sa till Krister att vi måste ringa till Ulf och Johan för det se ut som om dom har ett helvete där uppe. Vi fick tag på dom rätt så omgående och dom var kvar i Gutterhytt men sa att vädret hade blivit sämre och att dom tvivlade på att det blir toppen. Tältet deras var det ingen fara med och troligast var att dom skulle sova i tältet för att ge upp och komma direkt ner på morgon. Vi sa god natt  även om varken jag eller Krister sov så vidare bra den där natten. Vi tänkte bara på att två goda kompisar är där nånstans i detta jävla väder och här är vi.

Morgondagen

Vid halv elva på morgonen fick vi se Johan och Ulf igen. Det va två slagna herrar som vi mötte och dom va rejält trötta. Natten deras i tältet hade varit rätt så bra ändå. Dom hade somnat vid 02.30 på natten och sovit ganska bra. Vi var ganska så lättade över att få se dom igen med tanke på hur pass dåligt vi hade sovit under natten tänkandes på dom.

 

Vm som bonus

Dagen förre vi skulle åka hem mot Sverige igen så fick vi reda på att det skulle hållas klättrings VM i Chamonix. Naturligtvis var vi där och tittade. Det va en underbart härligt dag med 26 grader varmt. Dom hade även klätterväggar som man fick pröva på och klättra om man ville. Krister och jag prövade naturligtvis och ljög om att vi inte var några klättrare innan vi började. Säkringsmannen sa redan efter 15 sekunder att han trodde inte ett ögonblick på att vi var amatörer så det skämtet gick inte hem.

 

Så här såg vm-väggen ut. Det va inte allt för många grepp och det va ju en hel del överhäng som ni kan se.

 

 

Till Toppen!